Med evärdelig tacksamhet skall provinsen minnas den man, som upprepade gånger frälst och värjt den mot fiender och deras onda anslag.
Och nu är det icke blott officerare och soldater, som med sorg och grämelse komma att sakna den mest älskade chef, som någonsin stått i spetsen för en svensk armé, utan likaså mycket de civila ämbetsmännen, som med eder delat det tunga värvet att något tillgodose denna så illa försedda armé.
Å egna såväl som å medbröders vägnar ber jag till herr generalen vördsamt få hembära vår stora reconnaissance för all den mänsklighet och omtanke, med vilken herr generalen städse omfattat alla dem, som dragit tyngden av den nu så kritiska ställningen.
Men» — hans röst höjdes i bitterhet — »hur ska det nu bli för vårt arma land? Sakta och säkert har dess konung lossat sten efter sten i muren, som byggts upp till dess skydd, och nu rycker han också undan en av själva hörnstenarna?!»
Armfelt lade sin hand på hans skuldra. Han visade på Adelsparre, som stod där med sänkt huvud, liksom bedövad av det oväntade slaget.
»Krafter, slumrande krafter finnas ännu i Sverige, herr överinspektor», sade han lågt, »stormen skall komma dem att framträda. Vi få icke förtvivla.»
Han gick fram mot damerna.
»Herr general», sade Stina Wærn med flammande ögon, »il y a des temps, oû les disgrâces de la cour sont des gloires publiques!
Generalen bugade sig.
Han såg på fru Cilla.
Hon hade blivit mycket blek, och ofrivilligt hade hon lagt handen på hjärtat.
Då hon nu mötte generalens blick, färgades långsamt hennes kinder av det stigande blodet, och de förrädiska tårarna voro nära att falla från de långa ögonhåren.
