148
Från och med i morgon är icke jag längre befälhavaren över västra armén.»
En bomb kunde ej gjort större verkan än dessa ord. Alla sprungo upp från sina platser.
»Men varför, herr general, varför?» stönade Adlersparre.
»Varför, frågar ni varför, har det någonsin varit ett varför eller därför i detta krig? Jag likaså litet som någon annan vet varför!
Jag är fallen ur den kungliga nåden, voilà tout, och har fått order att ‘prompt avresa till min egendom‘»
»Med vad skall det bli av oss, stackars satar, vid västra armén?»
»Presidenten Cederström har övertagit befälet. Och fastän hela min stab kommer att begära att med mig få lämna armén, är det min alldeles särskilda önskan och sista befallning, att ni stannar och stannar just här! Landet behöver eder!
Vad svarar ni härtill?»
Mörkt och dröjande kom svaret: »Eder önskan är min lag, herr general.»
»Tack —.»
»Mina värmländska vänner», fortsatte generalen och höjde bägaren, »en skål för denna landsända kring Eda Skantz, som så tappert värnat Sveriges västra gräns, som så tappert kämpat mot hunger, fattigdom och sjukdom!
En skål för herrehusen, som delat med sig av sitt, en skål för de torftiga stugorna, som givit än mer, ofta den sista kakan — en aktningens och välgångens bägare för det stolta, begåvade, varmhjärtade värmlandsfolket! Mitt tack till alla och envar!» Han bugade och såg på dem i tur och ordning.
»Herr generab, tog Eric Noreen med av rörelse darrande röst till orda, »sent om väl någonsin lärer Gustaf Mauritz Armfelts namn i Sverige förgätas, här i Värmland skall det aldrig dö.
