Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

156

lor, så ett pepparkakshjärta och överst en julkuse, alla högarna precis lika.

»O du saliga, o du heliga,
nådebringande juletid…»

hörde han en kör av ljusa barnröster uppstämma.

Nu förstod han rörd, varför det så tidigt blivit tänt på herregården.

Fru Cilla hade där samlat alla bruksbarnen, som väl annars i detta nödens år ej fått njuta någon julfröjd.

Och se, där kom hon själv in i salen. Med en liten skyddsling på armen skyndade hon tvärs över golvet för att öppna dörrarna till det bredvidliggande rummet. »Du väna, mjukfingrade», tänkte han, »hur skönt skulle det ej kännas, om du ett ögonblick ville lägga din hand också på mitt huvud — som mor en gång i tiden brukade göra» — Han slöt ögonen.

Då han åter öppnade dem, strömmade barn av alla åldrar in, följande tätt efter fru Cilla. Vid åsynen av ljusen, julhögarna och den alnshöga julhalmen, som låg utbredd över hela golvet i det stora rummet näst intill, där man således skulle få leka, strålade alla ansikten, och försagdheten började försvinna. En liten parvel förstod inte ens bättre än att han — till stora systers skam och fasa — genast stultade fram till bordet och stoppade julkusen i munnen.

Från köket kommo flera pigor bärande stora brickor med ölost. Den rykande drycken slogs upp i muggar, som ställdes en framför varje brödhög.

Där började brukspatronen ordna barnen i ring kring bordet. Man skulle läsa bordsbönen.

Men var det inte baron Wrangel, som skymtade borta vid dörren, ivrigt samspråkande med… fru Stina.

Jo visst, det var ju naturligt, han var inkvarterad på stället.

Förmodligen utlade han nu — det såg så ut på