minen — både simpelheten i och vådorna av de föraktade »revolutionärernas» tilltag.
Men — vem var han själv, som så ogrannlaga blev stående att betrakta andras hem och familjelycka, varutinnan han alls icke hade någon del?
Häftigt vände han sig om och återtog sin vandring mot Sophielund.
Då man kommit in i djupa skogen, blev han lugnare.
»Har man lyckan så där full och rik och nära inpå sig, skulle kanske litet var tycka, att allt vore bra som det är, tänkte han. »Det är till dem som gå de ensamma vägarna uppför eller utför, det är till dem, som budet kommer att tänka — eller välja för de andra.»
Allt långsammare blevo hans steg.
Då han åter satte nyckeln i sin dörr, kom en underlig svaghet honom att nästan snava över den höga tröskeln.
Ett brev glänste emot honom på bordet.
Hans hand darrade, då han tände ljuset.
Det nyhackade, doftande enriset på golvet knastrade och sköts samman framför hans blytunga fot.
Han tog brevet och höll upp det mot ljuset som ville han genomskåda dess innehåll.
Så slet han med hårda händer upp det.
I skenet från talgljusets låga, som svängde fram och åter för hans flämtande andedräkt, läste Georg Adlersparre om det öde, som stormakterna tillärnade hans fädernesland.
»Alexander och Napoleon ha på mötet i Erfurt bestämt, att Sverige skall delas, så att Motala älv blir gränsen…»
Det hade hastigt mulnat, nordanvinden ven, och snön piskade emot fönsterrutorna, så att de skallrade.
Men mannen, som i gryningens blekkalla dager ännu satt kvar vid skrivbordet, varken hörde eller såg…
