158
Så med ens drogo i blixtrande klarhet de sista årens händelser förbi hans syn: det svenska folkets gång mot branten av sitt fall!
Han flög upp som en hårt spänd fjäder.
»Vid Gud», utropade han och knöt händerna i förtvivlan, »där måste bli en bom för detta! Adlersparre är färdig, västra armén skall marschera!»
Lågan i staken vek åt sidan och slocknade.
Den heliga Guds natt hade icke varit lång för dem, som i gårdar och stugor bidade ottefärden till Köla kyrka, men för den ensamme mannen, som, lutande sig mot den kalla fönsterposten, lyssnande till ord och röster från sin egen pinade själ, hade de timmarna varit — år!
Det blänkte till mot rutan. Blossen från de första långvägarne följdes snart av andra. Kyrkklockorna manade till samling, och även Adlersparre följde mekaniskt deras kallande röst.
Men då han till fots kom fram till kyrkvallen, var den tom. Allt folket hade redan samlats inne i kyrkan.
Intet ljud hördes därinifrån. Psalmerna voro tydligen redan sjungna.
Sakta öppnade han dörren och kastade en blick ditin.
De många människornas andedräkt vällde kring som en vit rök i de iskalla valven. Men det oaktat såg han genast, att hela Adolfsforsbänken där uppe vid koret var fullsatt.
Han såg fru Cillas rena profil vända sig upp emot ljuset i trästaken på bänken framför henne. Hon snoppade det. Sedan såg han hennes skinnbrämade, ljusblå sammetskråka andaktsfullt böja sig ned i bänken.
»Ja bed… bed för ditt land», sade han högt utan att själv veta om det, stängde så sakta dörren och gick genom vapenhuset ut igen.
Men mannen i dörröppningen hade observerats. Ett
