168
får icke kärleken, och den som får kärleken, får icke pengarna», och fastän hennes tårar fallit på de kära minnena från förr, hade hon knäppt sina händer och tackat Gud för den lott, som blivit hennes.
Ty kärleken mellan henne och mannen hade blott blivit vackrare och djupare med åren, de hade vuxit fast vid varandra, vuxit fast vid Adolfsfors och dess folk.
Och barnen — deras kärleks barn — voro ju också deras stora glädje och stolthet. Snart voro de nu färdiga att själva träda ut i livet.
I den stora, svala vävkammaren på Adolfsfors dansade solfläckarna på golvet och i taket.
Framför det väggfasta hörnskåpet stod fru Cilla och travade upp den nymanglade tvätten.
Som hon stod där, kom hon plötsligt att tänka på vilken dag det var, och i samband därmed dök ett minne upp för henne.
Hon såg gamle Jan stallkarl, huru han förlägen hade kommit och sökt upp henne — just den dagen för femton år sedan — och sagt att den lilla, nådiga fröken Sophie låg i La Gracieuses spilta och grät och ville alls icke låta trösta sig. Ej heller kunde han få henne dädan.
Hon mindes huru de sedan, Lennart och hon, kommit dit och, underligt gripna, hört det tomma stallet genljuda av en oresonlig, övergiven gråt, som nästan förvandlat hennes egen förutvarande hänryckning över härens avtåg till betänksamhet.
Och nu — nu var samma lilla Sophie, den starka sorgens och glädjens barn, vuxen och med sin syster på besök hos Geijers i Uppsala, där de båda syntes göra furore i sällskapslivet.
