Icke utan stolthet tänkte hon, att Adolfsfors ännu vidmakthöll sitt forna rykte beträffande kvinnlig skönhet och grace.
Ja hon måste rent av le, då hon föreställde sig, hur Erik Gustaf Geijer vid den värmländska assembléen skämtande introducerat hennes flickor:
»På sju mils avstånd från Adolfsfors var det svårt för mitt åkdon att komma fram, så uppfyllda voro vägarna av friare till våra vackra unga vänner här. Somliga av dessa herrar foro i vild carriere framåt för att nå sin längtans mål, andra kommo i förtvivlan dädan med en korg, och rätt som det var krälade välbeställda ämbetsmän, officerare och grönklädda jägare om varann i dikena.»
Ja, måtte nu bara hennes bägge töser välbehållna komma hem igen utan att ha fått varken huvud eller hjärtan förvridna av den för dem upptända rökelsen! Hur skulle det annars gå för de båda Nordenfeltarne, som hon höll av nästan lika mycket som sina egna barn? Men det var nog ingen fara!
Med större fart än förut hamnade de sista lakanen högst uppe på översta hyllan.
Efter väl förrättat arbete kände hon, att hon ändå var bliven ganska trött, och slog sig fördenskull några ögonblick ned på stolen invid fönstret.
Vinden kom björkarnas grenar därutanför att vaja upp och ned, och mekaniskt följde hennes ögon deras mjuka rörelser.
Det skulle ändå bli bra gott, tänkte hon, både för henne och Lennart, att nu snart få lämna gården och de många bestyren i yngre, kraftfullare händer.
Då Jonas väl blivit gift med sitt hjärtas utkorade, den blida, präktiga Sara Christina av Geijerstam, skulle de unga överta Adolfsfors och hon och Lennart flytta samman med den kära Stina, vilken som änka efter Grave Hülphers slagit upp sina bopålar på egendomen Skarbol.
