Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

170

Gud var ändå bra god, som lät ödena länka sig så stilla och gott för dem alla tre, de som så innerligen hållit av varandra hela livet!

Men så for där som ett moln över hennes panna. Bara nu inte Jonas nymodiga idéer skulle vålla någon förändring därutinnan!

Men klaga på sin Jonas kunde hon då visst inte, så väl som han alltid skött sig! Primus gick han ut från skolan i Vesterås, och fastän han sedan fick sitta tre år på köpmanskontor i Göteborg, tog han dock med glans året därpå sin studentexamen i Uppsala och var redan nu bliven underlöjtnant vid ingenjörskåren. Hennes präktige Jonas!

Att ungdomen greps av nya idéer var ju ej så märkvärdigt! Och visst låg det något storslaget och lockande i tanken att såsom friborna, äkta svenskar lämna all flärd och världens bländverk för att i enkelhet hålla sig till moder jord och med egna händer odla fädernas tegar!

Men kunde dessa deras teorier i praktiken bliva beståndande?

Dock beståndande eller ej, omfattade hennes Jonas dessa idéer, så visste hon, att han med hela innerligheten i sin övertygelse och bergfastheten i sin karaktär skulle fullfölja dem, kosta vad det kosta ville!

Och inte kunde hon klandra gossen, att han hade karaktär — om det också skulle kosta dem aila offer?

Vad var det Stina brukade säga? Att ingen blir människa, förrän hon lidit. Var nu turen kommen till dem? Föräldrar ha också så många ömma, sårbara punkter!

Huru förebrående hade inte sonen sett på henne här om dagen, då hon skämtande bett honom att »hålla sig till lagen och evangelierna och tills vidare lämna Johannes Uppenbarelse i fred!»

Och dagen efteråt hade han kommit och berättat, att han skrivit till Love Almqvist, uppsalakamraten han