172
Hon for med handen över pannan.
Varför kunde ej det fina gamla och det friska, sprudlande nya trivas sida vid sida?
Hörde de ej ihop? Kanske ändå, bara man väl finge utlopp för mellanliggande stillastående dödvatten, som kanske ingenting annat var än koncentrerad falsk stolthet?
Hon ryckte till, kännande någons blick häftad på sig, såg ut och möttes av ett par djupa, fascinerande ögon med något på samma gång glidande i uttrycket.
Och något glidande var det också i gången, där han gick bredvid Jonas, i sällskap med en annan bonde, som i motsats till honom var liten till växten.
Vilka kunde de där bönderna vara? Inte kommo de då nästgårds ifrån, det kunde hon se. In till far på kontoret tycktes de ämna sig.
I detsamma såg också den lille upp:
Ah — det var ju Hazelius, den glade lille Hazelius, som gick där i bondekläder och såg ännu mera strålande ut än någonsin!
Nu förstod hon. Den andre var då naturligtvis Almqvist. Jonas tog ju inte ögonen ifrån honom!
Nu skulle alltså avgörandet ändå komma!
Några ögonblick därefter knackade det på dörren.
En piga kom med hälsning från brukspatronen, att frun skulle vara god och gå ned på kontoret.
Med bultande hjärta, men med fast och värdig hållning gick fru Cilla att hörsamma sin mans kallelse.
