bordet, när Carl Jonas Love Almqvist — dannemannen Love Carlson, som han kallade sig — djupt böjande sig under dörrposten, trädde in.
På ena armen bar han ett vedfång, i andra handen hade han ett brev, som han pojkaktigt svängde fram och åter, när Maria nyfiken kom för att se.
De gråa vadmalskläderna voro en bondes, men kroppens hållning röjde herremannen, och ännu hade handen, som hängde upp bondhatten på spiken, ej hårdnat av spända tag kring plogen.
»Det är från Geijer», sade han med glada ögon och strök det mörka håret ur pannan. »Stockholmsposten hade kommit, och du må tro, jag blev glad, då jag fann det bland aviserna.»
De satte sig ned vid sin aftonvard. Utanför fönstret blånade aprilaftonen allt mer, och in genom dörren trängde alltjämt doften av fuktig mylla och smältande snö.
I spiseln knastrade och flammade torrveden, belysande rummets enkla inredning: sängen med de rutiga omhängena, de låga stolarna, bordet vid gavelfönstret, det stora bruna skåpet och Marias blåa spinnrock, vars gula lintott skimrade som guld i eldskenet.
Dörren till kammaren stod öppen. Därinnifrån lyste matt beslagen på en vacker mahognybyrå med pelare, den enda herremansmöbeln på Grafsund.
Forsens dån sjönk och steg. Mellan de kala träden utanför fönstret kunde man se dess vitskummande fradga.
Almqvist knäppte stilla sina händer, och hans ögon sågo lyckliga och lågande ut i den blå aprilkvällen.
»Jag häpnar som ett barn över Guds godhet emot oss. Varför ger han oss denna översvinneliga lycka, varför skapar han denna underbara fägring, låter oss andas denna luft, ger oss himmelen på jorden, oss, hans minsta barn!»
Maria stod vid spiseln och öste upp kornmjölsgröten.
