176
När hon satte den på bordet, voro hennes ögonlock sänkta.
»Den gode Guden är god mot oss», sade hon lågt. »Men kanske ej alla skulle känna det som en lycka att bo i ett torp i fjällbygden och efter hårt arbete äta den tarvligaste föda.»
Almqvist hörde henne ej. Han satt alltfort med knäppta händer och talade efter sina tankars gång.
»De stackars människorna som gå där nere i Stockholm — som jag gjorde förr — de glömma, att det finns något annat till än gator och hus och kala kansliväggar — men vem var jag, att jag skulle ryckas likt en brand ur elden!»
Maria började stilla äta.
»De ville måhända ej byta med dig. De ha efter sitt mindre mödosamma arbete en hel del lustbarheter och nöjen att förströ sig med, medan du —»
Almavist tog långsamt blicken från fönstret och såg storögd på henne.
»Vad talar du, Maria», sade han, »längtar du måhända till staden?»
Hennes ansikte glödde än rödare, och tårarna kommo henne i ögonen.
»Nej», sade hon häftigt, »du vet att jag är lycklig, och att jag älskar Grafsund lika mycket som du, men jag tål ej höra dig tala om, att du intet är, intet har, intet förmår. Det är ju du, som kommit på, att lyckan ligger i att leva just detta liv. Det är ju du, som förstått det både för dig och de andra, som nu ha det lika bra som vi, du som lämnade din fina tjänst vid kungens kansli i Stockholm, där de hånade dig för att du skulle bli bonde — och nu säger du ändå, att det är en oförskylld nåd, att du slipper vandra på gatorna — det kunna de ju slippa alla, ifall de vilja!»
Hon hade talat häftigt som i förbittring, och Alm-
