178
Hon gick stilla tillbaka till spiseln. »Frivilliga språng lyckas sällan», upprepade hon tyst för sig själv med ert bittert leende:
Hade icke de båda tagit ett sådant? Han, filosofie doktorn och tjänstemannen, hade plötsligt blivit bonde, och hon, den okunniga bondflickan, som i hans hem vuxit upp till hälften som barnpiga, till hälften som familjemedlem, hade vågat följa den lärde mannen som hans hustru och kamrat.
Hon såg ej längre de fladdrande lågornas muntra lek. Hon kände ej längre vårdoften, som flöt in genom dörren. Över hennes sinne lade sig en mörk skugga, en ängslande aning om kommande olyckor. Om det ej skulle lyckas för dem, för henne? Skulle Love tröttna på sin fåkunniga hustru?
Hon visste, att hon med brinnande glädje skulle vilja »genom småningom förvärvad bildning» komma upp till honom.
Hennes håg stod till läsning, men i det Almqvistska hemmet hade det ej givits henne en »lärd» uppfostran — och nu måste de ju leva av sina händers arbete.
Varje stund hon fick över för det husliga använde hon girigt för att öka sina kunskaper. Och några glimtar av Loves rika ande tyckte hon också hon uppsnappade, när de om kvällarna vandrade tillsammans från eller till något av de andra unga manhemshushållen, och han för henne berättade eller utlade sina tankar och fantasier. Men också hände det, särskilt när han kom in på sitt »törnrosliv», som han själv brukade kalla det, att hon kände sig stå inför en mur, omöjlig att komma över.
Maria hade tyst satt sig vid spinnrocken.
Almqvist hade läst Geijers brev och satt och såg in i elden med brevet på knäet.
Forsen dånade och sjöng, och spinnrockshjulet gick.
»Jag kommer ihåg», sade Almqvist plötsligt skrattande åt Maria, »när jag stod hos Jonas Wærns far
