Både som lärare och författare bröt han nya vägar för den svenska officersutbildningen och räknas ännu med rätta bland skolreformernas framstående målsmän.
Och det fosterländska sinnelag, som alltjämt bar upp hans livsgärning, gav han också i rikaste måtto i arv åt sonen, Arthur, som nu vilar där uppe under den gröna kullen å »Skansen», hans verk och enastående storartade gåva till Sveriges folk.
Jonas Wærn blev efter slutad militärtjänst först chef för Uddeholmsverken, sedan statsråd och landshövding i Skaraborgs län. På alla områden lade han i dagen de djupaste insikter och den samvetsgrannaste plikttrohet, färgade av de vidsynta och frisinnade idéer, som alltsedan den tidiga ungdomen genomglödgat hans nobla väsen.
Men Love Almqvist, den unge reformatorn, vars snille och hänförda beundran av Sveriges land och folk gjorde honom till själen i Manhemsförbundet, hur gick det honom?
Ack, han som en gång där uppe på Erlingsrud i ungdomligt övermod förklarade sig alltid hitta hem, han gick till slut vilse i livet.
På främmande strand utandades han ensam och utarmad sin sista suck, sedan han där sjungit sin svanesång:
»Med blommor ha du och din ande
överstrött åt mig min stråt
och med tistlar även, vilka med rosorna följas åt.
Röda och vita och blå, o levande Gud,
och blad så gröna!
Hur har du ej smyckat för mig min äng
och gjort mina dagar sköna!
För min del är jag själv blott ett för foder
mejat och avslaget hö.
Och därför nu… när helst du tycker,
o min gode fader, så vill jag dö.»
