Sida:Adolfsfors 1920.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
219

funnit både uppbyggelse och tröst, evad som kommit på. En stor välsignelse för bygden är det, att hon kommit hit!»

»Ja», sade hennes berömde son enkelt, »måtte vi ännu länge få behålla henne. Ty fastän hon själv kanske mången gång önskar sig den rättfärdiges lön, så ges det för oss barn intet ljuvare än vetskapen om att ett fromt hjärta med kärlek slår för 'oss och ber till Gud för vår välgång.»

»Outtröttlig är hon också i omsorgen om sina barns och barnbarns väl, fast hon själv säger, att hon ingenting gör eller uträttar», inföll fru Lindberg. »Har biskopen sett, hur fint hon ställt i ordning Heddas utstyrsel?»

»Nej — men så likt det är lilla mor. Då jag tänker tillbaka på hennes hela liv, slår det mig, hur tidigt hon fann det centrala i all levnadsvisdom.»

De båda fruarna sågo avvaktande på honom.

»Hon fordrade så litet och tyckte sig därför alltid äga så mycket. Därtill kom hennes fasta tro på Försynen, en tro, som osvikligt bar henne genom livets alla vedervärdigheter och sorger och gjorde henne stark och glad.»

Ett djupt vemod lägrade sig över hans drag, då han sakta tillade: »Det är blott sådana människor, som bli lyckliga! — och som kunna lyckliggöra andra.»

Från bersån slog nu sorl och glam emot dem, och högljuddare än ungdomens hördes prostens bullersamma skratt.


Ännu sutto herrarna kvar där nere kring det stora bordet, på vars tunga stenskiva man ännu, trots skymningen kunde skönja inskriptionen: