Men all den där ytliga jonglerande jämmern, som bara simmar likt ett flöte på de upprörda vågorna, finner jag trivial och föraktlig!»
»Det kristliga levernet tycker jag ändå är huvudsaken», insköt prosten.
»Levernet förhåller sig till läran som skuggan till kroppen. Sammalunda ock med religionens lära och väsen.
Därför är ju en präst med blotta kunskaper icke ens halvfärdig. Hjärtat är roten till allt mänskligt värde.
Där skall bo en fromhet, som är kristendomens sammandrag, en förtröstan, som aldrig sviktar, ett tålamod, som aldrig tröttnar, ett hopp oändligt som den evighet, dit det syftar, och framför allt en kärlek, som icke söker sitt. Gud älskade så att han gav. Människan skall också älska så att hon ger! Men ack… Levi stam är ännu i dag räknad!
Vi leva sannerligen också nu i en kraftlös, slapp, löslig tid, där skenet gäller mer än verkligheten. Skalet är målat och målas alltjämt, men hurudan är kärnan?
Allt som är stort, ädelt, ärofullt, det måste ned, ned i gruset, ty vårt vinglösa släkte förstår icke flykt. Allt som stiger är dess svurne fiende.
Låt oss därför ta vara på en ungdom, som tänker stort och är i stånd att offra sig själv — vore det också blott för en chimär.
Det kan ju även hända, att ungdomens drömmar med mandomens kraft och mognadens allvar kunna förverkligas, och vilken lycka vore då väl större!»
Han böjde sig framåt och varseblev hela ungdomsflocken, som tyst och andaktsfullt lyssnande blivit stående utanför bersån. De vitklädda flickorna viskade något till varandra, men ingen tordes tydligen gå in och störa.
