228
för den, som bär en sällskapsvärld inom sitt eget bröst. Men då kan den bli den högre tankens, den djupare känslans, den väldiga ingivelsens moder. I öknen gingo änglarna fram och tjänade den ensamme. Den kungasläkten har ännu icke dött ut, om också änglarna nu för tiden blott uppenbara sig som de eviga idéerna, tingens urbilder.
Vad begåvningen beträffar, finner jag ingen begåvning stor nog för en kristen präst.
Han behöver både veta och känna mer än andra.
Kyrkan är ju allmännelig, bör sålunda ock omfatta all mänsklig odling. En präst bör fördenskull känna icke blott Guds utan även människornas lag, ja hela människolivet med allt dess vetande, all dess känsla bör ligga som en uppslagen bok för honom.
Därtill behövs icke blott teologisk lärdom utan även humanistisk, ja, profan och populär bildning. Ty så länge prästen ej är den lärdaste i sin församling, så länge han är främmande för något, som ingår i den allmänna bildningen och livet, blir han själv — och med honom den, lära han förkunnar — sedd över axeln och föraktad.
Därför finns för mig ingenting vidrigare än en okunnig präst! Han är som en blind målare eller en halt dansmästare!»
»Men vad säger du då om en tvivlande präst, frågade Pehr Lindberg.
Tegnér såg genomträngande på honom med sina klara ögon, då han långsamt svarade:
»En präst kan naturligtvis lika så litet som en annan människa undgå sina mörka stunder, då han tvivlar på Gud — eller vad som ibland kan vara detsamma — på mänskligheten. Men tvivlet i sig självt är icke förkastligt. Det är människans nödankare. Går det endast djupt nog, så slår det sin tand i bottnen på en avgrund och håller livets vacklande skepp fast under stormen — ty bor icke Gud också i djupen?
