Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

232

utmed dikeskanten, fyllde luften med sin berusande doft, och blåklockorna böjde ödmjukt sina huvuden och kysste skaldens fot.

Ljudet av den sista bortrullande vagnen hade dött bort. Glammet och skrattet från ungdomen, som upprymd vandrat genom prästgårdsgrinden ut på vägen, hade för länge sedan tystnat.

Alla ljusen i fönstren voro släckta, och tyst och stilla låg den sovande prästgården i natten.

Från ängen där ute hördes blott kornknarrens sågande, omväxlande med gräshoppornas fiolspel.

Stjärnorna glimmade blekt, och nere vid den mörka skogskanten hängde den sneda månskäran, färdig att krypa bakom skogen.

Men på torvbänken i roskvarteret satt en man, djupt försänkt i sina egna tankar.

Vid »kärleksbersån» hade han stått och lyssnat till Esaias Tegnérs ord, vilka funnit en jublande genklang i hans själ.

Denna natt vigde han sig själv till ödemarkens apostel. För den heliga saken skulle han strida. Ej en fotsbredd skulle han vika för det onda, ej heller feghjärtat eller klenmodigt fly mötande svårigheter. Nej, där uppe i de mörka dalarna skulle han låta andens ljus lysa med ett sådant sken, att allt fult och ont skulle försvinna.

Och ödemarken skulle blomstra likt en Herrens lustgård. Kosteliga träd och härliga plantor skulle där uppväxa, vilka en gång skulle blomma även ovan skyarna…

Han vaknade upp vid att ett fönster gnisslade. Någon öppnade det.

Det var Esaias Tegnér. Länge blev han stående orörlig, liksom kunde han ej se sig mätt på den vackra tavla han hade framför sig.