Så lutade han sig ett ögonblick ut med blicken vänd upp mot de bleka himlaljusen.
Han såg honom röra läpparna, men kunde ej urskilja vad han sade.
Strax därpå slöts fönstret till och allt var åter tyst i den ljusnande natten.
Sju år därefter låg skalden svårt sjuk i Växjö. Han låg och tänkte på Köla prästgård. Så tydligt som om han varit där förliden gårdag, såg han allt framför sig: utsikten från fönstret… roskvarteret… »kärleksbersån»… Han såg sin mor och sig själv, huru de sutto på bänken under hängbjörken, skådande ut över den sköna nejden, han såg sjön och älven i solnedgången och de blånande bergen… Han hörde den milda, kära stämman… ack, nu hade den tystnat för alltid… Själv fick han icke ens bevisa henne den sista tjänsten…
Nu buro de henne ut till den lilla vita kyrkan på näset… Pehr Lindberg skulle tala vid graven… men hennes egna gärningar, de talade ett ännu skönare språk!… Nu sänkte de henne ned i hennes tysta gömma, där hon skulle vila till uppståndelsens morgon… Nu hade han ingen mor mer på denna jord…
Det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat, men han knäppte sina händer samman och mumlade: »frid, frid, frid över ditt minne älskade moder… jag kommer snart efter!»
Vid den tiden stred ännu den unge prästen sin hårda
kamp mot köld och mörker och okunnighet i den
ödsliga Finnmarken.
Men ett par år senare blev han själv »förtrollad».
En finngumma, som han en gång bestraffat för troll-
