236
hårdare i armen. Denna natt var sannerligen ej för kristet folk att vara ute i.
»Dä‘ ä‘ Skam», sade Svart. »Han går dänne uppe og snokar etter, var mamsella gömt alle sine skatter, som ho‘ lurat fra de fattige fôlke. Ser du dä lyser i hännases kåmmare där nere og?»
»Jo jo, dä ä‘ nock int gott te sôv då slik gäst vandrer i huse‘! Tänk om han ä‘ kömmen för te‘ ta‘na sjöl!»
»Gärne för mig! Huger du, att de däringa rumme, där ho nu bor, dä va‘ vävekåmmarn på Wærnens ti‘? Dädan gick vi da styrkte og hulpne uttå den goa fru Cilla.»
»Gu‘ sign‘ na!» sade Barfot fromt. »Dä va‘ anra tier då för de fattia bruksfôlke på Adolfsfors!»
»Og ändå säger di att vasken Gammal-Wærnen ell Jonas hadd hälften så mange penge te gi uttå, sôm vårn nuvarene husbonne. Men han ä ju allri här heller. Dä ä‘ lessamt te vare på e gård, där dä int finns nå herrskap! Nu ä‘ de bare mamsella, den girigblåsan, som går här — och så han i flygeln, när han nåa gang ä‘ hemmavi. Adolfsfors skyss nu för tia uttå bå hög och låg.
Men hos vårn patron på Rud ska‘ dä ju var så faseli finnt, ackurat likke finnt sôm hos kungen sjöl. Dä vet la du, sôm har doter di där i tjänst?»
»Jo dä kan du lite dig på! Da fältkåmrern — så titlas han, ser du — gifte sig, så bygde en i närheta avv fogdegåren upp ett stort stort slôtt, og där bor nu herrskape alldeles esamma. Int ens spektorera ell bokhållera får nånsin kômm dit. Men kungen og dronninga tock in där och stante hos di i flere dygn, när di rest till Norge.
Og i flere dager etteråt fick senna fôlke kalase på allt sôm blitt övver fra kungafestligheten. För mot fôlke på Rud ä‘ fältkåmrern vasken snål ell illak.»
»Vafför ä‘ han tocken mot oss da?»
