»Han vet nock int ôm, hur hänna går till, el hur vi har‘et. I allt liter han på mamsella, hô sôm vöri i huse i sa mange Herrans år. Allt va‘ ho‘ säger ell beskyll oss för, tror han.»
»Men ho‘ ä‘ i all fall bare e‘ betald tjänare, ho‘ likksom vi, om ho‘ og sätter sig på sin hög hästan!»
»Ja visst, ja visst. Og e gang får nock ho‘ og si beskärde lönn!»
Framför fönstren vreds och vrängdes de svarta trädens kala grenverk, och regnet började störta ner.
Men de båda smederna märkte ej, huru genomvåta deras kläder blevo, eller huru de skälvde av kyla.
Den vandrande skuggan höll dem fortfarande bundna.
Alltjämt vandrade den förbi i det flämtande skenet i övervåningen, och alltjämt lyste ett ljus stadigt i mamsellens kammare där nere, rummet som varit vävkammare på gammel-Wærnens tid.
För länge sedan hade nattvakten ropat ut midnatten.
I vita salongen stodo väggljusens lågor raka och stilla. De speglade sig i de mörka fönstren, bakom vilka natten stod svart och hemsk.
Alla ljusen voro tända, i lampetterna, i kronan, i trymåbordets kandelabrar. Det lyste som till strålande fest i de dödstysta rummen hela raden utefter: i skära rummet, i vita salongen, i gröna och röda kabinettet, i hörnkammaren.
Så hade han befallt, han, fältkamrern och fogden, herren till Adolfsfors och hela den kringliggande trakten, han som nu i sena kvällen i mörker och regn ensam kommit åkande till sitt residens.
Så när hade han skrämt slag på den stackars pigan, som satt ensam i mörkret i köket och väntade på mamsellen.
Då hon hörde vagnshjul rulla, trodde hon, att det var
