»Det vet jag inte.»
»Gott, gå då, min flicka. Jag skall se igenom några papper här. Under tiden kan du ta in litet mat på en bricka.»
Då flickan fortfarande blev stående kvar, vände han sig otåligt om.
»Nå?»
»Jag kan inte bära in någonting, för mamsell har låst undan varje matbit, och hon har nycklarna på sig.»
»Jaså — ja det gör ingenting, jag är inte hungrig, jag åt i gästgivargården. Gå du genast och gör gästkammaren i ordning och tänd alla ljusen i övervåningen.»
»Alla ljusen —», frågade flickan häpnande.
»Ja alla ljus både i kronor och lampetter! Jag tycker inte om att gå i mörkret. Har du förstått? Sedan vill jag inte bli störd», tillade han litet otåligt.
»Men när mamsell kommer??»
»När mamsell kommer, ska' du bara ge henne det beskedet, att jag på inga villkor vill bli störd.»
Flickan neg och försvann.
Då hon gått, lutade mannen vid skrivbordet huvudet tungt i handen. Han öppnade lådan och tog mekaniskt upp första bästa papper han fick tag i:
»Protest mot Fältkamreraren L. D. Larssons
ansökan att få anlägga en grofbladig såg med 2:ne ramar
för att dermed till afsalu årligen sönderskära
Etthundrade Tolfter Blockar ifrån egna och angränsande
hemmansskogar», läste han.
»Då enligt kommissionslandtmätarens utlåtande de flesta skogarna i angränsande trakter äro i afseende på sågblockar, som kunna anses för fullmålige mycket blottade, men många ännu dock äro befintlige, som med tiden och snart nog upphinna fulla målet af 10 alnars längd och 12 tums topp, och växtligheten på sådana träd hvaraf fullmålige blockar kunna erhållas tarfva omkring Etthundrade år till mognad; och Adolfsfors bruksegare
