238
den väntade, som kom hem från auktionen, där hon varit, och hållande hornlyktan, som hon tänt, högt ovan sitt huvud, gick hon för att öppna. Men då hon i dess flämtande sken i stället upptäckte en mansfigur med kritvitt ansisikte, vacklade hon tillbaka, troende att det var en av gårdens dödingar, som gick igen.
Då hörde hon en röst, som hon i alla fall tyckte sig känna igen.
»Åh, skrämmer jag dig, barn? Var är mamsell?»
Kunde det vara husbondens?
Var det verkligen han, som nu så böjd och lutande gick uppför de få trappstegen?
Förra gången hade han kommit åkande i en sådan glans och härlighet, att hon aldrig tillförene hade skådat något dylikt. Solskenet hade glittrat i seltygens silverbeslag och glänst mot vagnens sidendynor. En guldsmidd betjänt hade hoppat ner från kuskbocken och öppnat vagnsdörren. Rak och myndig hade han då stigit ur och givit sina order, innan han gick in i huset.
Hon stirrade fortfarande förskräckt på honom, men vaknade upp vid den förnyade frågan:
»Var är mamsellen?»
Då måste hon i alla fall svara:
»Mamsell är borta på auktion. Ibland bruka de hålla på länge, men kanske kommer hon snart hem i kväll.»
»Gott — då kanske du i stället kan ge mig litet mat och bädda sängen i hörnkammaren där uppe. Jag stannar här i natt.»
»Men varför är här så mörkt», tillade han frågande.
»Jag törs inte tända för mamsell. Vi få inte ödsla med ljus, säger hon.»
»Hm — jaså, men nu går du i alla fall genast in på kontoret och tänder! Är inspektor Groth hemma?»
»Nej, han reste i går.»
Sättande sig vid skrivbordet frågade han litet osäkert:
»Vart reste han då?»
