Också till honom, den svenske odalmannen, i ägande och makt jämlik en furste, vilkens namn, utställt å egna sediar, betydde pengar, bröd, lån, rörelsekapital för hela traktens befolkning, hade många huldrika ord riktats av majestätet.
»O du milde Gud — banken!»
Den barmhärtiga glömskan försvann och blixtsnabbt står det förfärliga för honom. Alltsammans så skört och uppblåst som en såpbubbla — hålet inuti blir allt större och större — det spränger allt mer på den skimrande ytan — skall den kunna hålla vid den starka påfrestningen — eller brista?
Stönande höjer han armarna över huvudet, vrider händerna och börjar sin rolösa vandring från rum till rum, från rum till rum.
Tankarna jagade honom, tankarna på alla dem, som förtroendefullt hade lämnat honom sina besparingar. Skulle de komma att förbanna honom alla dessa, skulle, varthän han än flyktade, tårar, suckar och klagan från de skövlade hemmen stiga som en avgrundskör upp emot honom?
Hans läppar rörde sig.
»Vad har jag då gjort?» mumlade han, »vad för nattsvart orätt har jag gjort?»
Hans satta kropp blir allt rakare och han höjer det vackra, nu gråbleka ansiktet upp emot ljusen.
»Med vett och vilja har jag då aldrig bedragit, icke tagit snöd vinning!»
Han kom åter in i vita salongen, stannade mitt under ljuskronan.
»Grundplåten till min rikedom har jag själv förtjänat, lyckade köp och spekulationer i förening med av mig uppfunna förbättringar kom den att växa.
Carnegies handelshus har aldrig förr nekat att försträcka mig huru stora summor som helst…
Vadan och varför komma då alla dessa ideliga förluster och olyckor regnande ned över mig?
