242
över nyåret, ska' jag genast börja avveckla affärerna, de ha verkligen tagit oanade… också för mig alltför stora dimensioner…»
Röster hördes. Det var väl mamsellen. För att få vara i ro och fred hade han företagit den långa färden hit. Nu ville han ej heller träffa någon. Han låste hastigt in papperen, blåste ut ljuset och skyndade uppför trappan till övervåningen.
Hans befallningar hade utförts. Då han öppnade dörren möttes han av ett ljushav. En underlig stämning betog honom.
I det svaga luftdraget veko sig alla ljuslågorna. Och då han stannade framför väggarnas porträtt, tyckte han att de fäste sina stela ögon frågande på honom. Varför kommer du hit?
»Adolfsfors», mumlade han, »Adolfsfors vad är det hos dig, som drog, att jag ej bidade, förrän jag var här i dina tysta öde salar.» Han såg sig omkring. »Så stilla de sluta sig omkring mig — tröstande, skyddande som en tigande moder!
Adolfsfors, vad är det hos dig, som gör att jag önskar, att aldrig natten toge slut, utan att jag finge somna här för alltid inom dina tysta murar?
Måste det verkligen generationer till för att bygga upp ett hem? Rud har aldrig kunnat inge mig en sådan känsla. I dess furstliga glans och prakt har jag aldrig känt mig hemmastadd. Men» — det drog ett ljust leende över hans anlete — »jag byggde det ej heller för mig själv, jag ville blott att min härliga, strålande juvel skulle få sin passande infattning!»
Och framför sig ser han, sin älskade, ser, huru landets konung själv knäpper det dyrbara armbandet om hennes fina armled till gåva och tack för åtnjuten gästfrihet, han ser, huru behagfullt och mjukt hon fyller sitt värdinneskap, hör hennes vackra franska, njuter för hennes räkning av de många komplimenterna både på det främmande och det värmländska tungomålet.
