248
hur mycket jag än försöker! Nej då — i prästgården eller hos bönderna, där sitter han tills sent på natten!
Stormen viner och tjuter som en här av fördömda andar… och fötterna däruppe trampa och trampa i vånda och tunga…
Jo jo, kanske det blir andra tider nu för slottsherrskapet på Rud! Kanske ni i er tur få smaka på, vad det vill säga att icke ha, och då blir det jag i stället som har!
Hon nickade belåtet bort emot sparbanksboken i byrålådan.
Har han tystnat där uppe nu? Hon lyssnar och lyssnar men hör ingenting.
Jag tror det verkligen. — — —
Försiktigt öppnas en dörr utifrån hallen till vita
salongen. Ljusen spegla sina raka spetsar i de svarta
fönstren, i klaverets stängda lock. i de krokbenta
möblernas vita porslinsglans.
Och på soffan ligger fältkamreraren och fogden i Jösse härad, herren till det slottslika Rud, Adolfsfors, Skillingsfors, Charlottenberg[1], etc., den rikaste mannen i Värmland, han som har egen bank — en slagen man!
Tyst glider mamsellen in, går först sakta från rum till rum och släcker de halvbrända ljusen. Stumparna tar hon ur och stoppar ned i sin vida kjolficka.
Sedan går hon fram till den sovande. Skuggande ljuset med handen står hon länge och ser på honom.
Ett ögonblick veknade hennes drag. Han som låg där, vad var han annat än ett stort barn, lätt att leda, lätt att bedraga, bara man väl förstod sig på att sockra och salta litet som det föll sig, att pilla och pillra med honom!
Jo jo, hon visste nog hon!
»En gång älskade jag dig», viskade hon, »men…»
- ↑ Stället uppkallat efter hans fru, Charlotta Berg.
