»Hade du tagit mig», fortsatte hon, »skulle ingen någonsin kunnat lura ifrån dig så mycket som ett runstycke en gång, det vet jag då!
Få nu se hur pass din furstinna kan hjälpa dig!»
Hon gick, men kommen till dörren, vände hon sig ännu en gång om mot den sovande:
»Sov, Lars Daniel, sov på din hårda, obekväma bädd — som du bäddat, så får du ligga!»
Hon slöt dörren.
Men väl nerkommen på sitt rum igen, glömde hon till och med att akta ljusbitarna i fickan och kastade sig raklång på sin bädd och grät och grät — den från livet utestängdas bittra, tröstlösa gråt.
Men Lars Daniel Larsson sov.
Och medan natten stilla gick genom de tysta rummen, viskade och berättade minnena, och han till och med log åt deras skiftande bilder. Men så kom ångesten igen. Där kommo de emot honom, alla dessa bönder, hotande, larmande, rasande, krävande sin rätt, förbannande den, som jagat dem från härd och gård. Allt närmare kommo de. Och han kunde ej fly, kunde ej röra sig från stället. Redan lyfte de sina händer emot honom… han böjde huvudet för att mottaga dödsstöten… då kände han, att det stod någon emellan honom och den rasande hopen. Han såg upp.
Det var hans döda moder.
»Frukta ej, min son», sade hon, »då Gud lägger sin hand tungt på ditt huvud, så är han själv icke heller långt borta. Ödmjuka dig i stoftet och bida hans hjälp!»
Han vaknade upp.
En svag dager förkunnade redan, att en ny dag bräckte.
