»SIC TRANSIT GLORIA MUNDI»
Storligen förundrad satt den gamle skrivaren på fogdekontoret.
Skulle han bli ensam också i dag? Var blev då fogden av? På tre dagar hade han inte synts till, och uppe på Rud visste de ej heller, var han fanns.
Den förfärliga stormen och regnet hade upphört. Höstsolen sken helt milt in och lyste på den stora skrivbordspulpeten.
Men den gode skrivaren kunde inte arbeta. Med pennan i handen satt han och vred och vände sig på stolen, och måste oupphörligt titta ut genom fönstret.
Några blad sutto ännu kvar på hängbjörken därute. Framför bänken inunder hade en stor driva gula löv hopats.
En obestämd ångestkänsla började bemäktiga sig honom, och dova kommo tankarna tågande fjärran ifrån — där olyckorna bodde.
Förunderliga ting hade på sistone timat. »Stockholmaren» hade haft otaliga ärenden hit, och ibland, hade han också kommit utan någon synbar anledning alls. Men ett obeskrivligt stort intresse hade han haft av att sitta och betrakta de stora kontorsböckerna, det måste man erkänna.
Och i går hade häradshövdingen och en främmande herre med bistra miner kommit och sökt fogden, och båda hade blivit mycket missnöjda, då de funno, att han ej var hemkommen.
