Sida:Adolfsfors 1920.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

252

I detsamma kör en skjuts i hastigt trav upp till trappan.

När de två männen i åkdonet kommit in, gick fogden dem likblek men med rak och värdig hållning till mötes.

»Jag har väntat herrarna, och jag känner herrarnas ärende», sade han stilla.

Skrivaren stod stel vid sin pulpet, men kunde inte annat än harmas, då han såg de båda herrarna — desamma som dagen förut sökt fogden — och huru de uppförde sig mot husbonden.

Icke ett ord sade de.

Häradshövdingen drog blott fram några papper, vilka han, skarpt betraktande fogden, till honom överlämnade.

Omedelbart därefter gjorde den främmande likaså.

Den isande tystnaden fortfor. Fogden tog alla papperen och genomläste dem noga utan att förändra en min.

Men sedan, då han satte sig vid pulpeten och långsamt liksom särdeles omsorgsfullt undertecknade dem, började det rycka i ögonlocken.

Häradshövdingen bugade till avsked och försvann.

På fogdens befallning gick då skrivaren med den främmande för att visa honom upp i gästvåningen i fogdegården.

Äntligen blev han då ensam! Utan att se något alls satt han och stirrade ut i den glasklara höstluften. Men så kom armbågen åt papperen, som rasslade till. Han vaknade upp. Vad var det? Bara några pappersblad — men ändå betydde de miljoner… som icke längre voro hans! Bara några papperslappar — och värmlandskungen var med skam och nesa avsatt från sin tron!

Där låg handelshuset Carnegies ansökan, att fogden och fältkamreraren Larsson måtte bli satt i konkurs på grund av bristande betalningsförmåga; en kallelse till inställelse inför domstol; en skrivelse på en månads