suspension från fogdeämbetet och en fullmakt för främlingen att under tiden uppehålla tjänsten. Och under alla dessa stod nu hans egen namnteckning, hans namn, som förr betytt soliditet och trygghet, hjälp och borgen, stöd och bröd — nu skulle det komma i var mans mun, släpas i smutsen, bespottas, förbannas av tusenden!
Han sjönk ihop mot pulpeten med huvudet vilande på armarna. Tankarna gnagde och gnagde.
Nu Lars Daniel är din saga all — den fåvitske mannen lik är du — han som hade byggt sitt hus på lösan sand — och då stormen kom och havet vräkte på — flög det alltsammans bort — bara halm och strå flygande för vinden — sådant blev ditt livs verk — och de enda pärlor, du nu kan ge din älskade, är tårar… tårar… tårar!
Men över det böjda huvudet skimrade en hel våg av sol.
Efterspelet blev det vanliga.
Ju högre uppifrån en lavin kommer, desto mera drar den med sig och krossar i fallet.
I hela Värmland följde på fogdens fall otaliga cessioner och konkurser, och mer än en, som icke tyckte sig kunna bära sin förlust sköt sig en kula genom huvudet. Det var ett elände utöver all beskrivning.
För fogden själv trubbade ett lindrigt slaganfall något av smärtans udd. Men »furstinnan», som varken dag eller natt vek ifrån makens bädd, kände varje klubbslag, som skingrade deras vackra bo åt alla håll, långt långt in i själen.
Lyssnande därtill satt hon och tänkte på, hur hon som brud stått vid altaret och lovat att älska i nöd och lust. »Nöd» — det hade hon aldrig haft en aning om eller ens tänkt på vad det innebar, det lät bara så bra ihop med »lust», hade hon tyckt. Men nu var den
