ADOLFSFORS YNGSTA HÄRSKARINNA
Samma senhöstsol, som på Ruds fogdekontor göt sin breda flodvåg över det vid pulpeten nedböjda huvudet, kastade också sina strålar in i det gamla f. d. Hallska huset i Göteborg.
Den skiner även där över en böjd nacke. Men det är ej en nacke, som böjts i förkrosselse, utan en välfriserad, smidig nacke, som vet att böja sig när det så passar, och höja sig, då något står att vinna.
Det är den unge bruksbokhållaren Lars Daniel Larssons förtroendeman, L. A. Groth, som bugande står inför det mäktiga köpmanshusets chef.
Den tystlåtne, skarpsinnige David Carnegie, mannen med järnviljan och arbetssinnet, han som i läglig tid ur arv och ägo utträngde den stackars halvtokige John Hall, står framför honom och ler ovanligt välvilligt.
»I mågen hava stor tack och heder, min unge herre», säger han, och hans rödlätta energiska ansikte skiner. »I haven gjort oss en stor tjänst och icke sparat Eder någon möda, I kunnen också vara förvissad om att den ej skall bliva obelönad.»
Den unge mannen höjer sitt vackra ansikte ochi ser chefen allvarligt in i ögonen.
»Jag har blott gjort det jag ansåg vara min plikt, svarade han förbindligt och blygsamt, »och då måste jag ju ock för det i god tro varande handelshuset uppenbara, att det ej stod rätt till med dess störste gäldenär.»
»Ja — allt är nu ordnat», fortsatte Carnegie och
