bliven en verklighet, och mer än så, skam och armod grinade henne till mötes, vart hon gick. Nu gällde det att stå »aufrecht, mutig und stark»… och det icke bara för sig själv, utan också för honom här…
Ömt böjde hon sig ned mot mannen och lade sin svala hand på hans panna…
Och den firade, bortskämda skönheten lade i ödmjukhet sin furstinnemantel av och blev »ena hjälp» som få. Hon lärde konsten att blomma, där Gud satte henne — även i de mycket små förhållandena.
Visserligen var kontrasten stor mellan det slottslika Rud och de små låga rummen vid Västra Ågatan i Uppsala, dit de båda makarna flyttade för att genom inackorderingar få någon inkomst, men lyckan funno de dock där på ett alldeles särskilt sätt, en lycka, så varm och innerlig som de aldrig förr erfarit.
Ej blevo de mera värdfolk för kungar och drottningar, men för en skara glada studenter, av vilka flera sedermera förvärvade höga ämbeten. Och många av dem tänkte med saknad tillbaka på det soliga, vänliga lilla hemmet och dess intagande husmoder, som där vid det enkla vardagsbordet skötte sitt värdinneskap lika fint och behagligt som förr vid de lysande festligheterna på Rud.
Vad de forna studenterna i samband med det Larssonska hemmet även mindes, var den gamla silverskålen med hästskon i botten och — dess historia. Ty Jonas Wærns bröllopsgåva var det enda minne, som de båda makarna önskat och fått med sig av ståten från sin stormaktstid.
Mitt på det stora matbordet tronade den vackra pjäsen, oftast fylld med blommor.
En gång hade även den milde gamle herrn, strax innan han fick sitt andra slaganfall, för några lyssnande unga berättat, hur den liksom ingripit i hans eget liv och lyst upp hans livs mörkaste natt där borta i ensamheten på Adolfsfors.
