Sida:Adolfsfors 1920.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

266

»Ack bara en enda liten saga till, en riktig saga», tiggde den lilla.

Och stockholmaren kunde inte motstå de bedjande barnaögonen utan förtalde så:


Sagan om flickan, som talade med stopet.

Jätten i det stora Hugnfjället hade fått som en stor böld i bröstet. Det sprängde och värkte, och ju mera ont det gjorde, desto svårare och elakare blev han emot alla de andra trollen, ja emot själva jättemor med.

»Vänta ni bara», mumlade han, och hötte med handen åt den vita kyrkan, som låg där snett emot på en udde i sjön och speglade sig så vackert i vattnet.

Alla de andra trollen sutto mol tysta och vågade inte röra på sig en gång. De bara undrade, vem han talade till.

Så här hade han gått och mumlat för sig själv en lång tid, ja var det inte ända sedan Ragnerudsmor varit hos dem på besök? Och ändå tyckte han ju så mycket om det kristenbarnet och hade skickat så stora faddergåvor till barnsölet där i gården, så Ragnerudsfolket blivit stormrika. Hade något gått på tok?

Ja, något hade gått på tok. Ragnerudsmor, som jätten varit så kär i, därför att hon aldrig varit det minsta rädd för honom, inte ens som liten — hade hon mött honom i skogen, hade han till och med fått smaka på hennes bär — hon, det väna ljushylta kristenbarnet, hade nu mistat tron och tilliten till honom. Hur söt och fin hade hon inte varit, då hon vid jättedotterns födelse hade kommit upp till dem i berget och som god grannasmor till jättemor medfört den läckraste risgrynsgröt, kokt på bara grädde och smör! Huru glada hade de icke suttit och språkats vid allesamman!