Först då solen började sjunka bakom berget, beredde hon sig att gå hem. Och jätten följde henne ett stycke till vägs utför sluttningen. Men när hon hade hunnit en bit ifrån honom och just skulle till att försvinna vid vägkröken, kunde han inte låta bli — så troll var han — att kasta en stor sten efter henne!
Ragnerudsmor hoppade full av förfäran åt sidan och vände sig förvånad om.
»Jag träffade dig väl inte, kristenbarn?» ropade trollet, skamsen och ångerköpt.
»Åh nej, stenen gjorde mig ej illa», svarade Ragnerudsmor, men hennes ögon sågo så stora, sorgsna och förebrående på trollet, att han aldrig kunde glömma dem.
Och hur han än längtade och väntade, så förstod han, att aldrig mer det lilla finhyllta människobarnet skulle komma och hälsa på honom i berget.
»Men varför skulle också jätten kasta den stora stenen efter henne, då han tyckte så mycket om henne?» avbröt den lilla flickan.
»Ja, varför ja, lilla miss? Det var trollet i honom, som var starkare än han själv… som kom honom att göra det han i grund och botten icke ville…
Men nu var det gjort som gjort var.
Och sorgen och saknaden åt sig allt mer och mer in i honom och blev till en enda stor bitterhet, och snart tyckte han, att alltsammans var bara Ragnerudsmors fel, som icke kom tillbaka till berget. Då skulle han ha varit så snäll, så snäll och visat henne alla sina skatter och givit henne de vackraste smycken…
Men Ragnerudsmor kom aldrig.
Och då vände sig hans bitterhet i hat, och han svor hämnd över allt kristfolket. Till nyår skulle han förgöra dem och bränna deras vackra kyrka!
Så en kväll, när han satt där uppe på toppen av
