»Kanske du vill smaka på vår julbrygd», fortsatte den vänliga köksan och kom fram till henne med ett stop.
Hon vågade ett ögonblick se upp och tog en klunk. Värmen, ljusen, doften, julmaten, minnena, de vänliga orden, allt blev till ett virrvarr, som tinade upp något inom henne, och hon kände, att hur usel hon än blivit, så var det dock med människorna och icke med trollen hon hörde samman.
Vad var det hon hört jätten tala om där inne i berget?
Till nyåret skulle han ju förgöra dem allesammans och bränna upp den vackra kyrkan.
Det fick icke ske! Hon måste rädda dem. Men hur? Hon hade svurit att icke ens tala till någon människa… men — hon fick en ingivelse — till stopet kunde hon tala!
Hon tog några steg närmare elden, så att hon blev synlig för alla, och tagande stopet emellan sina båda händer höjde hon armarna och började liksom att tala det till.
»Du gamla stop», sade hon, »känner du igen mig? Länge sedan var det jag smakade din julbrygd. Ung och oskyldig var jag då, men vilse gick jag och hamnade hos de leda troll, där jag ännu är i tjänst.
Vad jag har sett och hört, och gått igenom, det kan jag icke anförtro dig, det rör ju också blott mig själv, men nu är fara för handen för många. Hämnd har jätten svurit dig, du Köla vita kyrka, och ditt kristna folk. Jag får ej tala till någon människa, men tala du i stället, du gamla stop, tala till dem alla, som nu i fröjd och gamman skola samlas ikring dig, tala till Köla sockenmän, att de gå ut till strid mot trollen, innan det blir för sent, annars ringa icke mer de helga klockor in det nya året. De måste skynda sig! Efter det stora julruset sova trollen tungt, då skulle de passa på och komma dem hastigt uppå.
Ingången norr ifrån är icke bevakad. Inte ens alla
