270
Modigt stretade hon i alla fall på. Det var något så härligt med allt det här vita vita, som föll, kunde det bara tvätta bort något av den smuts, som hon kände lådde vid sig!
Då började med ens tunga klockors klang manande kalla folket till kyrkan. Snart körde släde efter släde förbi henne.
Bjällrorna klingade så muntert, och fler än en fackelhållare, som stod där bakpå och höll blosset, ropade henne till: »Hoppa upp jänta!»
Men inte tordes hon hoppa upp på någon släde, än mindre tänka på kyrkfärd, hon som var så usel.
Emellertid kom också hon i sinom tid fram och gick förbi kyrkan.
En bred ljusflod flöt ut genom dörren, som ännu stod öppen. Psalmen tonade. Hon mindes, att hon lärt sig den som barn, och stannade ett ögonblick och knäppte sina händer samman och sjöng med där utanför i mörkret och ensamheten.
Men så kom hon ihåg, att hon måste skynda sig att uträtta sitt ärende. Hon ville ej heller träffa någon av kyrkfolket.
Och i den tron att ingen mer än köksan nu var hemma, knackade hon på köksdörren i prästgården.
»Kom in, kom in», ljöd det, och bävande öppnade hon dörren.
Mot hennes förmodan var rummet fullt av folk, både manfolk och kvinnfolk.
Hon slog ned ögonen och vågade inte öppna mun,
»Vad vill du barn?» frågade till slut köksan.
»Jag skulle bara be att få litet julhalm», fick hon äntligen fram.
»Det skall du visst få. Anders kan gå efter», sade hon till en av drängarna, som sävligt reste sig från sin plats.
En skön doft av skinka och korv och smördeg slog emot henne.
