»Kom, hit du», sade han, och vinkade henne med sitt tjocka finger till sig. »Jag sover bäst mot ditt knä. Nu skall du löska mig, tills jag somnar.»
Med klappande hjärta satt flickan och löskade det gamla trollet. Hade de trott henne? Skulle de komma?
Tid efter annan slöt jätten ögonen, ty ljusringen generade honom, men somnade gjorde han inte, hur hon än försökte få honom till det.
Då hördes plötsligt ett brakande. Var det vinden, som knäckte några murkna träd — eller?
Jo det lät som tramp — tramp av många fötter — norr ifrån.
Trollet hörde det också och satte sig lyssnande upp.
»Ha», ropade han, då han såg glädjeskimret i flickans ögon, »gläd dig ej på förhand du, själv skall du bliva det första offret», och så grep han sin stora kniv och stötte den rakt i flickans hjärta.
In störtade i detsamma de beväpnade sockenmännen, och det blev en förfärlig strid, som dock slutade med trollens död.
Deras lik släpades bort ifrån det vackra berget och kastades i en liten sjö i närheten, som ännu i dag kallas Trollsjön.
Men bredvid den stackars flickan låg Anders på knä. Med tårfyllda ögon smekte och smekte han hennes livlösa hand.
»Du vilsegångna och föraktade», sade han, »du var dock bättre än någon av oss… du blev din bygds rädderska… du — du — min älskade…»
På en bår lade de den döda flickan och buro henne ned till bygden. I närheten av själva kyrkan reddes hennes sista vilorum.
Och prästen stod där och talade många vackra ord om den »stora vitklädda skaran som med palmer i hand sjöng och jublade kring tronen, men de jublande utvalda voro icke solskenets och glädjens barn, som man
18 Adolfsfors
