274
skulle kunna tro, utan sorgens — de hade alla »kommit ur den stora bedrövelsen…»
Och solen sken och fåglarna sjöngo och prästen och klockaren sjöngo och hela den församlade menigheten sjöng vid den stackars vilsegångnas grav.
— — —
»Finns den graven kvar ännu», frågade Susan Mary Ann.
» Ja, lilla miss Susan», svarade hennes förvaltare. »Den graven finns där ännu, fast något kors eller minnesmärke har den inte. Men varje år kläder sommaren den i sin vackraste skrud och en och annan lägger ännu i dag en blomma på den…»
Aunty hade somnat i sitt soffhörn. Den svarta pärlfågeln i chevelyren gungade upp och ned, när hon nickade till. Hon förstod ju ej det främmande språket. Men de andra lyssnade nästan lika ivrigt som barnet.
Stockholmaren, tjusaren, kunde denna kväll lägga ännu en seger till sina många andra.
Ty när de skildes åt var det med många komplimanger och tacksägelser från det höga herrskapets sida, och ett litet barnahjärta hade han för alla tider vunnit.
En vacker vårafton fjorton år senare stod Susan
Mary Ann Carnegie och såg ut genom fönstret i
densamma salongen, där hon som barn lyssnat till
Adolfsforssagorna, men nu stod hon alldeles ensam.
Hennes ansikte var tunt och finhyat såsom förr, men håret föll ej längre i flygande lockar utan var åtstramat och tillbubblat enligt tidens mod.
Hon bar djup sargdräkt, och mekaniskt drog hon det vita batistförklädets band fram och åter mellan fingrarna.
