Det klapprade mot gatstenarna av de förbigåendes fötter. En jämn ström av människor drog upp eller ned, antingen voro de flera i sällskap eller blott två och två. Hela Göteborg tycktes vara ute och lustvandra i det vackra vårvädret.
Men hon, Susan Mary Ann Carnegie — den rika och avundade — hon hade ingen att lustvandra med!
Tårarna kommo henne i ögonen. Hon tog ett par steg bakåt, sträckte längtansfullt ut armarna och, blickande upp mot himlens blå, mumlade hon lidelsefullt:
»Oh father, oh mother, I am here — alone — do you see me — take me!»
Men så kom hon att tänka på stackars hjälplösa Aunty. Hon hade ju lovat pappa att taga vård om henne. Hon måste stanna hos Aunty.
Den gamla damen hade också blivit henne kär. Hon hakade ej mer upp sig på hennes små egenheter och löjligheter, tvärtom fann hon dem enbart lustiga och skulle saknat dem, ifall de ej förekommit. Den gemensamma kärleken till den döde hade förenat dem.
Och såsom förkläde kunde ej heller den unga flickan önska en mera foglig och tillgiven varelse, som på samma gång också hade fördelen att vara hennes släkting.
Fadern, som hon nu nyligen mistat, hade varit allt för henne. Några jämnåriga hade hon just inte brytt sig om — kanske med undantag av Carl Henrik.
Som barn hade de alltid lekt tillsammans. För honom hade hon berättat om sitt féslott långt bort i vildmarken, om de röda flammande eldarna, där järnet rann som vatten, och om draken, som vaktade gården, så att ingen tordes komma dit.
Men de skulle fara dit tillsammans, hade de kommit överens om, och Carl Henrik skulle slå ihjäl draken, och så skulle de båda gå upp i slottet och bo där.
Hon måste le åt de där barnsligheterna.
Var månne Carl Henrik nu var?
