»PENNINGDJÄVULNS GLASÖGON»
Mästersmeden Flygel satt och vägde på spettet framför den flammande härden för att få den tunga smältan att vända sig. Gnistorna sprutade och regnade ikring honom.
Det slamrade, dånade och gnisslade i hela smedjan, där smederna, klädda endast i långa, grova blaggarnsskjortor, förskinn, strumpsockor och träskor, arbetade vid hamrar och ugnar och med de stora kniptängerna, flyttade glödande järngötar eller forslade ut det färdiga järnet.
Men härden intill Flygels stod tom. Kolet låg bara och knastrade, och elden blåste ej i högan sky.
»Han dröjer då omänskligt länge därute vid vattenhjulet», tänkte Flygel. »Det har nog svårliga isats. Tänk om det överisats så att allting stannar av nu i denna bråda stund», ängslades han. »Och jag som ej har veckobetinget färdigt! Det är då första gangen, det har hänt mig. Men allt synes gå galt nu alltse'n…»
Han såg oroligt ut genom de vidöppna portarna.
Men mellan de invältande immolnen kunde han blott skönja, huru stjärnorna glimmade i den iskalla kvällen. Ingen Petter Wärme syntes till.
Bara några smedsvenner kommo långsamt tillbaka. Skjortorna slogo knastrande av is kring benen.
Men det var ej att befatta sig med. Att gå från den starka hettan ut i snön och så in igen med blotta skjortan till värn mot kölden, det kunde nog ibland
