Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

282

dra den svåra, brinnande bröstsjukan på en, men var turen god, blev man också härdad och stark. Det fick nu bli som vår Herre ville, man var ju född till det livet!

»Sannerligen tror jag int att den lede ä’ lös», mumlade Flygel, där han bände och bände och ej fick smältan ur fläcken. »Ä’ dä’ fler än ja, som ej har sitt färditt, så vankes dä anne smidjesbrännvin denne gangen! Grothen sparar lell int på käppen! Dä’ blir kuslitt te gå upp på kantore.»

Oroligt såg han på nytt mot dörren.

Men Flygel hade också något annat, som stack och stack som en tagg i samvetet.

Liksom de andra hade också han fått sitt bestämda mått kol och sin bestämda vikt järn sig ganska rundligt tillmätt.

Men överenskommelsen var den, att kunde smeden genom sparsamhet, omtanke och skicklighet få något överskott, vare sig av järn eller kol, skulle han till inköpspris sälja både »överjärnet» och »överkolet» till bruksägaren.

Nu hade emellertid Flygel, som var en mycket skicklig arbetare och fördenskull fått ganska stort överskott, gått och sålt detta till en annan köpare.

Denne hade uppenbarat sig, just som Flygel tänkte leverera sitt upplag och bjudit dubbelt så mycket, som Grothen gav.

Blanka penningar tog han upp och visade honom och talade farliga, lockande ord.

Och Flygel började måla ut för sig allt vad han skulle kunna göra för dessa myckna pengar.

Först och främst skulle han då bygga på stugan, så att koldrängen och smedsvennen hans kunde ligga på loftet.

Det var så trångt därnere. Då han från nattskiftet kom hem för att sova sina sex timmar och med torrvedstickan gick och lyste sig fram, så var det med möda