284
»Isade hjulen», frågade han, när Wärme slutligen med stela rörelser och stirrande ögon började blåsa upp elden. »Vi har du dröjt så längen där ute i kölden?»
»Sch» — viskade Wärme — »ja… har… sett… forsgubben! Han satt innerst i hjulkorse og stötte emot ikkrarna, s'att de svängde allt langsômmare och langsômmare.»
»Kûnne just tro dä’», mumlade Flygel. »Hur såg han ut?»
»Som vanlitt va’n grå og hadd si rö tôppluve långt neddrajen övver öran. Men när ljusskene föllt över yggera hans, så skifta di oupphörlitt. Änsom va di gnistranne grönne og änsom alldeles vite. Han såg så stort och allvarligt på mig, så jag kûnn int rör mig. Men så böjd en sig frami för te’ ta’ spjärn mot hjule, och då råke mössan te’ fall av, och ner övver axlan föllt allt håre, och de va’ ackurat som langt sjögräss… Och då passe jag mig och rände mi’ väg.»
»Sa’ han int’ någe?»
»Nej, men jag såg, att han grät og tårpärlerne lyste som stjärner i skägge håns.»
»Tyst Wärme, säg dä’ int’ för nå’en… dä’ varsler olycke.»
»Vet nock dä’», återtog Wärme dystert.
»Var tröst du Wärme dä’ ä int’ dig forsgubben vill åt. Dä’ ä’ mig dä’ gäller», viskade Flygel. »Han blev vred på mig förriga lördag, då ja’ va’ söpen och gick här och hojte ve forsen. Du vet han likker int att en ställer till buller och oljud, när arbete ä’ slut. Då vill han spel’ i fred.»
»Gud hjälp dig Flygel, om dä’ ä’ dig dä’ gäller! Dä’ ä’ snart din tur nu te’ gå ut te’ vattenhjule!»
»Go’ afton gossar», ljöd i detsamma en stämma nere vid dörren.
