Sida:Adolfsfors 1920.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
283

han inte snavade på någon av ungarnas eller gammelfars bädd. Nu skulle de få mera utrymme.

Och Stina Kajsa skulle få ny huvudduk, den finaste sidenschalett som fanns, skulie han köpa henne! Och vid tanken på, hur hans granna gumma skulle bli än grannare i den nya härligheten, sträckte han ut handen, tog penningarna och — var så bliven en tjuv!

Gud nåde honom, ifall Grothen finge det sport! Då blev det inte bara käppen, utan kanske skulle han stånda till ansvar inför bergsrätten!

Nej… nej, bort med alla tankar! Han guppade och guppade och tyngde alltmera på spettets yttersta ända. Det hårda järnet skar in i hans magra ben, och det kändes som om benpipan skuile knäckas.

I pannan pärlade svettdropparna. De plöjde vita vägar i det nedsotade ansiktet. Och hjärtat sprängde i bröstet. Ångesten inom honom varslade om olycka.

Men smältan var tung och orörlig som aldrig tillförene.

De förbannade pengarna!

Vad hade han haft för glädje av dem! Inte ens röra dem hade han torts utan bara gömt dem långt nere i dragkistan.

Men brännvin hade han måst dricka, mera än han haft gott av. Tänk om han pratat bredvid mun, då han fått lite för möe i hatten! Såg di int misstänksamt på honom nu på sista tia? Men ingen hadde då sagt någe. Di va väl rädda för truten hans!

Jo jo dä’ ä’ ändå med mun man kommer längst, skrattade han till!

Äntligen kom då Wärme långsamt klampande. Han snubblade och strupplade, där han gick, och då han kom fram till härden, såg Flygel att han var likblek och skälvde i varje led.

»Lungsjukan», tänkte Flygel, då han också hörde honom hosta.