DRÖMMEN
Med ungdomens röda sömnblommor på kinden sov Leonard Magnus ännu, när morgonsolen lyste in genom fönstret.
Natten hade givit honom oroliga drömmar, men nu sov han lugnt och djupt och log lyckligt.
Fossum kom in med en stäva varm mjölk.
»Nu drömmer han om lyckogåvan», sade han, då han såg hästskon sticka fram under huvudgärden.
Bijou stod bunden utanför dörren.
Han skrapade och slog med hoven mot fotstenen, gnäggande av otålighet.
Junkern satte sig nymorgnad upp.
»Hästen gnäggade», sade han storögt och undrande, »var är jag? Ah» — utbrast han med tindrande ögon ännu fången av nattens och äventyrets stämning.
Raskt sprang han i kläderna.
»Har I sovit gott och drömt fägnesamt om kärestan er», sporde den gamle leende.
Rosigare än förut blev junkerns anlete.
»En kan ju inte bli annat än lite tokig här uppe hos er, värmlänningar», skrattade han och lät sig mjölken och brödet väl smaka.
»Jag drömde verkligen besynnerligt. Jag tyckte jag stod på en höjd.
Nedanför åt vänster såg jag en klar sjö med blånande fjäll ståndande omkring. Framför mig flöt en sling-
