‘Göm hästskon, Fossum‘, sa hon. ‘göm den tills också du får bud!
Ge den se'n till den unge, som kommer ridande… han som skall stanna här… och bli till välsignelse… för bygden… farväl Fossum! Tack!‘
Vet junkern hur det är, när allt plötsligt blir tyst, dödstyst — och den tystnaden tränger så långt in i själen, att en så inte hör, om di också sköt av en kanon bredvid en?
Men så kan det hända man vaknar upp vid att höra en liten mild röst tala långt bortifrån — eller långt inifrån…
Från den stunden tar de döda makten över en… man blir deras som aldrig förr… och väntar… och väntar… på budet!
Då jag såg eder komma ridande i skogen, villvägad och ensam, förstod jag att min stund äntligen var kommen.
Vill I nu ta emot och gömma min hustrus gåva?»
»Tack Fossum, tack, för visso skall jag vara rädd om den. Aldrig skall jag heller glömma, vad I har förtalt mig denna afton.»
Han vände den blänkande hästskon liksom smekande mellan sina händer.
»Jag skall ge den till Anna Märtha», tänkte han. »En hästsko bringar lycka, säges det!»
