Sedan gick Värme lika tyst tillbaka och kastade några stenar, som han i hemlighet förvarat, i båge ut över älven, så att de med ett vinande ljud föllo i forsen — för att som han viskade »binne näck».
⁎
Den gråa vintermorgonens dager hade länge lyst in genom de smårutade fönstren, barnen hade stojat och lekt, och modern hade ropat dem till, under det att hon slamrat med trefot och grötgryta, men ännu låg Flygel och sov.
När klockan led fram emot tolv, och mannen ändå ej vaknade — han skulle ju äta potatisen och vällingen, innan han gick till middagsskiftet — gick hustrun förvånad fram till sängen.
Förfärad vek hon tillbaka.
Alldeles orörlig låg Flygel med stora stela ögon och stirrade in i elden.
»Är du sjuk Flygel?» frågade hon ängsligt och tog honom om axlarna.
Intet svar, inte en rörelse.
Då blev Stina Kajsa övermåttan förskräckt, slog förklädet över huvudet och sprang in till grannarna, bedjande dem komma, ty det var något galet med Flygel. Antingen hade han »blitt sjuk eiler velig».
Och in genom dörren kommo förskräckta män och kvinnor med ungar, som hängde dem i kjolen.
Men där kom också mamsell Anna, brukspatronens dotter, och trängde sig förbi dem fram till Flygels säng.
»Gån alla härifrån», sade hon befallande. »Jag ser, att Flygel framför allt behöver lugn och ostörd ro. Jag stannar här hos Stina Kajsa.»
Då rummet blivit tomt, lutade hon sig fram över den sjuke.
