288
»Vakna Flygel», sade hon långsamt med klar och tydlig röst.
Rörde han inte litet på ögonen?
»Du ska’ inte vara rädd», fortsatte hon. »Allt är väl över nu. Länsman har rest. Han kan inte göra dig något. Själv hörde jag, hur förargad pappa var. ‘Jag sköter mitt folk själv‘, sa’ han, ‘och därmed basta. Har du fått fatt på en olaglig köpare, som du säger, så må det vara hänt. Jag bestrider det inte. Honom må du dra inför bergsrätten ifall du vill, men vad jag bestrider är, att du på Adolfsfors hittar den olaglige säljaren.
Vad Flygel beträffar, så har han fått både kol och järn av mig. Har han så sålt något därav, så kan jag inte anse annat än att det är hans lagliga rättighet.‘»
»Gu’ sign’ brukspatron», utbrast Stina Kajsa. »Va’ sa’ kömmissarien då, mamsell Anna?»
»Han blev så lång i synen, så det kan du aldrig tro och skorrade försmädligt:
‘Vad du hav blivit fvikostig, Gvoth —!‘
‘Man blir så här i Värmland‘, skrattade pappa. ‘Och när du har varit i dessa landamären litet till, så förstår du bättre och kan kanske också skratta åt en kvick karl, även om lustigheten en smula går ut över dig själv!
Men‘, tillade han och klappade honom vänligt försonande på axeln, ‘fast du inte här hittade någon praktblomma för ditt tjänstenit, så är du desto mera välkommen till Adolfsfors! Nu ska vi ha oss ett parti bräde — och så några glas!»
»Det sa’ han nock inte nej till», inföll Stina Kajsa.
»Nej då — han dricker ju som en kaja — och först då han var plakat full, lät pappa skjutsa honom hem till sig.»
»Men Flygel, hör du mig ej», återtog Anna Groth, och lade handen på hans panna.
