294
man säger väl så mycket, som man inte har någon reda på, då det lider mot slutet.
Hon suckade tungt.
Mot mig var han då alltid god, fortsatte hon sina tankars gång… och jag fick då göra som jag ville… utom den gången då jag ville bygga på huset här.
»Nej, Fredrigue», lät det då så högtidligt… och inte mon petit chat som han annars jämt brukade kalla mig… »nej, Fredrique, några tinnar och torn får du inte. Det här huset är vackert just som det är och står. Man ska ha respekt för de dödas verk», lade han till.
Alltid fick han också en sådan förunderlig ton i rösten, när han talade om de döda! Inte ens i parken fick jag lov att förändra något. Nej gubevars, det skulle alltid förbli precis som det varit förut! Men nere vid älvkröken nedanför fallet tick jag i alla fall anlägga de nya grottorna och planteringarna. Och i mitt tycke äro de då minst lika vackra som Maja Ugglas. Och bekvämare ligger dom också till, då man nu med barnens båtar direkt från älven kan komma ut i Hugnsjön. Barnens båtar ja, huru glad var icke salig Grothen själv, då han kunde bereda ungarna den glada överraskningen, och huru förtjusta hoppade dom inte ikring honom, ivriga att var och en finna sin egen båt med sitt namn i fören!
Ja det var andra tider det… solskenstider… då skrattade också Fredrik!
Nu… inte kunde hon väl ha gjort honom någon orätt med att kalla hem honom? Vad var det nu också för ett liv att ligga där borta i Uppsala och karva i lik och så'nt där… Bli läkare! Äsch, så'na plåstermakare fanns det alltför gott om ändå! Men det fanns bara ett Adolfsfors! Och vad var väl då naturligare, än att bruket skulle ha Grothens son och Grothens son bruket. En gång, då han fått mera för-
