stånd, skulle han nog tacka henne, att hon drivit denna sin vilja igenom!
Men det sved inom henne. Ty på sitt ensamma nattläger såg hon nu så tydligt, vad hon om dagen inte ville se… hur folk skrattade på ryggen åt allt, vad »unge Grothen» tog sig till med!
»Gott så länge jag har Dahlström kvar», tänkte hon hårt, »själv får jag stå i och göra resten!»
Hennes blick gled liksom prövande ut åt de vida, vita snöfälten.
Vid ett långt utdraget rop hoppade hon högt till. Men det var bara brandvakten, som under sin rond på utsatt ställe lät höra sitt:
»Klockan är två slagen, Gud oss bevare för eld och brand och tjuvars hand!»
Den höga gamla vitmålade klockan i hörnet började samtidigt surra och rassla och fick så äntligen fram de två slagen.
På nytt försökte hon lägga sig till rätta och makade försiktigt på huvudet för att ej få det nystrukna pipkruset under örat.
Nu tänkte hon bara på den stundande dagens arbete.
Då skulle hon syna pigornas spånad för den gångna veckan. Och efter en genomvakad natt se inte ens ögon så väl.
Det gällde minsann att noga granska slarv och annat tilltag! De pigorna!
Hon suckade, men måste strax därefter le vid tanken på sin väninna, salig Amalia, och hennes oavlåtliga strid med tjänsteandarna. Ja hade inte till och med hennes sista ord på dödsbädden varit: »Farväl pigor!»
Täcket hade glidit ned. Hon svepte det bättre om sig.
En förskräcklig kyla tycktes verkligen följa i den nya dagens spår.
Adolfine, som var så ömtålig, borde ha den tjocka grå hemmavävda ullklänningen på sig — tänkte hon
