ju mer han såg de röda eldtungorna slå ut och upp mellan takskiffren.
Där förde någon fram unge Grothens ridhäst. Men fnysande och kapprak reste sig Stella på bägge bakbenen. Han fick dock makt med henne och for som en pil av åt Lernäshållet till för att kalla folk till hjälp.
Stångjärnsmästaren Petter Wärme kom springande förbi.
»Ring Nils», ropade han, »ring Nils, bare vi får vatten upp, ska’ vi lell var’ karlar te’ å släcke!»
Bokhållare Christiernsson och eldvakten hade också tagit sig upp på vinden.
Christiernsson sprutade och sprutade, och eldvaktaren slängde hela floder av vatten på, men till slut måste de ändå vika för hettan och röken.
Christiernsson såg då ej ens, var trappan var belägen, förrän eldvaktaren gav upp ett rop och ramlade utför densamma.
Därnere på gårdsplanen började det emellertid myllra svart av folk. Röda lyste deras ansikten i eldskenet, och tappert arbetade de alla på under bruksförvaltare Dahlströms kommando.
Petter Wärme höll hela tiden till vid den stora sprutan. Till en början ville den ej gå bra, då vattnet frös i den. Men så fort man fått den kylslagen med varmt vatten, gjorde den god tjänst.
Alltjämt böljade likväl den röda elden.
Som väl var, låg dock vinden ifrån övriga byggnader och var ej heller så stark.
För säkerhets skull måste emellertid södra flygeln skyddas med våta skutsegel, och starka armar sköto med långa brandhakar den däråt sviktande väggen inåt, så att elden ej skulle kasta sig ditöver.
Under tiden hade man också sysselsatt sig med att bärga det dyrbara lösöret.
Tunga skåp, smalbenta taburetter, krokbenta sekretärer, långa empiresoffor stodo om varandra ute i snön,
