300
Men dånet däruppifrån blev allt starkare, och röken började nu slå in och förtaga henne andan.
Då återfick hon besinningen. Hon flög upp, ryckte täcket av mamsell Adolfine och ruskade henne i axeln, gällt ropande: »Vakna, vakna, mamsell, sätt fort någonting på sig, elden är lös, elden är lös!»
Snart genljöd hela det gamla husets nattmörka rum och trappor av en ung stämma — till bristning fylld av fasa — som ropade: »Elden är lös, elden är lös! Vakna! Hjälp, hjälp, hjälp!»
Och upp ur sina bäddar flögo de alla, som nyss så lugnt och stilla slumrat. Inom några ögonblick var hela herrgården fylld av rop och klagan, gråt och förvirring. Och över sorlet och förvirringen hördes alltjämt Johannas förtvivlade rop: »Jag har vållat det, jag har vållat det!»
Bruksförvaltare Dahlström och »unge brukspatron», som hade sina rum i flygeln, vaknade båda av bullret och larmet och rusade ut, lätt klädda, blott med den tanken: »Adolfsfors brinner, Adolfsfors brinner!»
Samtidigt stod smedsdrängen Nils Nordqvist och drog av alla krafter i det isade repet till vällingklockan, medan han med stelnade blickar såg, hurusom rökmolnet från den norra gaveln blev allt svartare och tätare, och huru de svartröda eldtungorna kommo stickande ut genom väggen.
Han hade gått förbi på väg från nattskiftet och då sett röken och genast väckt drängarna.
Nu såg han, hur folk rusade fram och åter på gården, rådvilla och besinningslösa.
Där kom gamla frun knogande med ett stort penningskrin, och mamsell Anna bar ut silver, men lilla mamsell Adolfine med det ljusa, långa håret farande för vinden hade bara fått tag i fästmannens porträtt…
Eldvaktens tordönsstämma skallade: »Elden är lös, elden är lös, hitåt folk, hitåt folk, vatten, vatten!»
Nils smedsdräng ringde och ringde allt häftigare,
